Kära Kärleken
Du har nu faktiskt skött Dig den senaste tiden då jag inte har sett Dig på länge. När jag tänker på det, så har Du faktiskt inte varit i närheten på hela hösten tror jag. För detta är jag tacksam.
Men jag vet vad Du har för Dig. Jag vet. Du kan inte dölja något för mig. Jag känner Din närvaro. Jag vet hur Du smyger omkring runt min boning. Du har inte varit i krokarna så länge. Men jag känner att Din närvaro blir allt starkare. Dom senaste dagarna har jag kännt hur lukten av Dig sakta sipprat in under dörrspringan och vidare till min näsa. Den söta doften av Dig, Kärleken, får mig att dra djupa andetag och småle för mig själv, men den gör mig också rädd. Vad gör Du här nu igen? Jag har ju bett Dig att inte komma tillbaka till mig något mera. Jag vet ju vad Du gör med mig. Det blir ju samma visa om och om igen. Jag klarar inte av en sådan repris. Du är den som kan få mig att falla. Först på ett aldeles ljuvligt vis, men sedan i tusen små bitar. En sådan bristning skulle bli på tok för mycket för mig. Jag vill inte utsätta mig för detta. Men kan jag förmå mig be Dig gå?
Om jag visste att Du är här för att stanna skulle jag öppna dörren och låta Dig omsluta mig i Din glans. Men min osäkerhet tar över min passion för Dig.
Så vad ska jag göra?
Mitt beslut får bli att vänta. Jag tror jag väntar och ser. Ser om Ditt naffsande och kraffsande kan övertala mig. Få mina planer ur balans. Sätta mitt liv i gungning. Färga min värld rosa. Du är så nära nu. Jag känner Din värme och Din doft nästan varje minut. DU, gör mig livrädd.
B
