Kära Kärleken
Du har nu faktiskt skött Dig den senaste tiden då jag inte har sett Dig på länge. När jag tänker på det, så har Du faktiskt inte varit i närheten på hela hösten tror jag. För detta är jag tacksam.
Men jag vet vad Du har för Dig. Jag vet. Du kan inte dölja något för mig. Jag känner Din närvaro. Jag vet hur Du smyger omkring runt min boning. Du har inte varit i krokarna så länge. Men jag känner att Din närvaro blir allt starkare. Dom senaste dagarna har jag kännt hur lukten av Dig sakta sipprat in under dörrspringan och vidare till min näsa. Den söta doften av Dig, Kärleken, får mig att dra djupa andetag och småle för mig själv, men den gör mig också rädd. Vad gör Du här nu igen? Jag har ju bett Dig att inte komma tillbaka till mig något mera. Jag vet ju vad Du gör med mig. Det blir ju samma visa om och om igen. Jag klarar inte av en sådan repris. Du är den som kan få mig att falla. Först på ett aldeles ljuvligt vis, men sedan i tusen små bitar. En sådan bristning skulle bli på tok för mycket för mig. Jag vill inte utsätta mig för detta. Men kan jag förmå mig be Dig gå?
Om jag visste att Du är här för att stanna skulle jag öppna dörren och låta Dig omsluta mig i Din glans. Men min osäkerhet tar över min passion för Dig.
Så vad ska jag göra?
Mitt beslut får bli att vänta. Jag tror jag väntar och ser. Ser om Ditt naffsande och kraffsande kan övertala mig. Få mina planer ur balans. Sätta mitt liv i gungning. Färga min värld rosa. Du är så nära nu. Jag känner Din värme och Din doft nästan varje minut. DU, gör mig livrädd.
B
Brev Nr 2 Till Kärleken:
Jag tycker mig varit klar och tydlig i mitt förra brev till Dig. Vi har inte med varandra att göra längre. Trots vårt 26 års långa förhållande är det verkligen över nu. Du och Jag existerar inte längre, finns inte. Jag trodde att Du förstog allvaret i mitt brev, för först var allt bra. Du var ute ur mitt liv. Jag mådde bra igen. Du har alltid tagit Dig friheten att komma och gå precis som Du vill. Men kära Kärleken, jag är inget rum dit Du kan gå när Du känner för det och lämna det hipp som happ utan att städa efter Dig. Jag sa till Dig, det är slut, Over, Finito... Du har aldrig någonsin lyssnat på vad jag har att säga. Aldrig någonsin har Du tagit Dig tid att höra på vad jag vill och vad jag känner. Du, Kärleken, är en egoistisk jävel som lämnar öppna köttiga sår efter Dig. Allting handlar bara om Dig Dig Dig. Men what about vad jag vill då? Varför kan aldrig jag få vara med och bestämma? Ett förhållande mellan två kan inte baseras på enbart den ena parten. Det handlar ju om två.
Anledningen till att jag skriver till Dig, Kärleken, är att jag inte tycker Du tagit mitt förra brev på allvar. Jag bad Dig lämna mig ifred. Jag bad Dig att acceptera och respektera mitt beslut. Endå kommer Du och kraffsar på min dörr. Klöser, gnager och äter på mig. Ditt beteende är oacceptabelt och fruktansvärt respektlöst. Jag tyckte jag klargjorde för Dig att Du inte är välkommen i mitt liv något mera. Jag vill inte ha någonting alls med Dig att göra. Det är verkligen slut.
Men när Du kommer tillbaka till mig, så förbannat opassande och kliver rakt in i mig. Då gör det ondare än någonsin. Jag vill inte ha Dig här. Jag vill inte veta av Dig alls. Men endå kan jag inte förmå mig hålla Dig borta. "Jag hatar att jag älskar Dig, Och jag älskar Dig så mycket att jag hatar mig". Men det går bara inte. Jag vet att Du inte vill mig väl. Jag vet att Du bara gör det här för att jävlas. Göra mig illa. Jag blöder redan. Allt som snart är kvar av mig är ett blodigt köttstycke. Jag vill inte ha Dig här. Du gör mig bara ont. Så, snälla Kärleken, lämna mig ifred! Dra åt helvete eller vartifrån Du nu kommer! Försvinn, Dunsta, Dra! Det gör ont i mig så droppa av, ge dig iväg, gå upp i rök och dra Din kos Din jävel!
Snälla acceptera detta och betrakta vårt förhållande som icke existerande från och med nu.
Du är inte välkommen i mitt skal...
B